Ut i skogen...
För en himla massa år sedan hade jag en cavaliergosse som INTE ville äta. Han var hopplös länge och jag sprang med honom i skogen för att få upp aptiten men nehejdå, inte alls.
Jag hade med mig finaste lockbetet, nämligen Frolic, och jag minns så väl att han åt upp NIO stycken! Det var ju alldeles storartat och så där höll vi på, provade många olika foder och hade Frolic i skogen.
Mina äldsta barn, tvillingarna, åt gärna Frolic med våra vovvar. Inte mycket men i alla fall så sympatiserade flickorna med dom fyrbenta genom att krypa på golvet och käka med dom...urk!!
Med tiden blev det annorlunda, han, vovven, gick på utställning och jag matade på honom, men han blev inte i riktigt hull förrän efter några år. En hel del cavalierer är ju sådana...äter inte förrän det är kris och dom är på gränsen till magkatarr. Det pratas inte mycket om detta. Antingen så är det inte vanligt eller så är det inga bekymmer för hundägarna helt enkelt. Eller så känns det inte viktigt att prata om saken. Att ha en hund som äter är då bra mycket bekvämare än att ha en som inte gör det. Att ha hundarna i olika rum vid matandet är mer en regel än undantag hos mig...dom "självgående" snor all mat annars.
Eftersom det är måndag i morgon så säger jag som sig bör och som är så på modet...Ha en fin vecka alla!
Kan jag också?
Jo, jag grejar med mina små, promenerar dom flera gånger om dagen lite beroende på hur mycket värk jag har just för tillfället. Fler än fyra i koppel samtidigt känns lite osäkert...det trasslas ju litegrann...eller mycket kanske om jag ska vara helt ärlig.
Morgonpromenaden är guld värd. Då rastas dom ordentligt för att lite senare inta frukosten tillsammans med mig. Vi jobbar tillsammans med detta. Jag har två helt "självgående" när det gäller ätandet, medan dom tre övriga ska grejas med lite extra.
- Håll inte på sådär, dom käkar när dom blir hungriga, kan någon säga.
Sanningen är ju faktiskt den att alla vovvar inte alls äter bara för att dom är hungriga. Det kan gå så lång tid att dom kräks gult skum av hunger...bara det att dom själva inte begriper det.
Mina har inte gjort så, men jag vet andra. Däremot kan en av mina bli skakis om hon inte äter ordentligt. Det är bara att sätta sig på golvet och hjälpa till. En matkula hit och en dit...snart kan skålen vara tom.
Färskfoder är bra att ta till om dom tvunget har bestämt sig att...Nej, jag ska inget ha idag.
Det finns alltid i frysen om det skulla krisa, Nordics "puckar", så smidigt och enkelt.
Just nu är mina hundar "bara" till sällskap. Inga utställningar, inga måsten överhuvudtaget. Skönt när jag väl bestämde mig, lite ångest hade jag men inte nu längre. Stina har fått massor med päls efter kastrationen. Jag kammar ur med "luddkam" och det lossnar massor, frågan är hur mycket som ska tas för att det ska likna något? Eller kommer det att likna något? Ja, det får väl framtiden utvisa.
Idag fick Elisabeths lille Heino sitt andra cert. Kul att det händer något, att det flyter på för någon av oss.
Trötta åsikter...
Efter några veckor av bloggtorka hoppas jag vara igång lite blygsamt igen. Jag är kroppsligt och själsligt trött av diverse händelser och jag vill helst av allt sova.
Min pappa blev dålig förra veckan. Eller dålig...han kunde inte riktigt uttrycka sig och svara på frågor. Jag ringde ambulans och vi åkte till Näl där han fick stanna i fyra dagar. Efter en grundlig genomgång av hela maskineriet, så fick han komma hem igen. En TIA trodde dom att han haft, alltså en liiiten blödning i hjärnan, så liten att det inte syntes på CT-scanningen.
Pappa är snart 87 år, han är mycket piggare än jag och har en fantastisk kondition. Han cyklar och promenerar dagligen ...tänk om jag skull göra så, då kanske jag inte skulle vara lika trött.
Jag har några väldigt mysiga vänner inom hunderiet. Det är dom som lyssnar på mina åsikter och om jag vill lätta mitt hjärta. Efter vinterns händelser är det trögt med intresset avseende avel och utställning. Dotterns ena hane blev svårt sjuk och fick somna in. Stina fick pyometra och opererades. Min stamtik är ur aveln och det är inte kul alls. I början kändes det inte så här, då fokuserade jag på att hon skulle bli frisk, vilket är det enda som betyder något i detta sammanhanget. Nu när det gått ett antal månader känns det i alla fall surt, surt att en så bra tik inte får föra sina goda gener vidare mer.
Jag kommer inte att dra runt mina vovvar i år. Kanske får någon av dom följa med och titta på eller möjligen ställas ut om det verkar vara någon vettig domare, annars blir det vääääldigt lugnt.
Det har skrivits mycket om SM både i bloggar och på Facebook sista tiden. Jag blir lite förfärad. Märk väl nu att detta gäller mig personligen, ingen annan, dessutom är det absolut vars och ens fulla rätt att gå ut med information om vilken hund det gäller och även vilka dess föräldrar är. Själv hade jag valt att INTE gå ut med med detta på nätet. Det känns istället som en ganska enkel variant att informera berörda parter om situationen. SM är förfärligt och det verkar bli allt mer och mer av detta och jag förstår den förtvivlan som drabbade uppfödare/hundägare känner.
Jag är fortfarande "lekman/kvinna" i väldigt mycket så jag borde förstås hålla tyst tycker nog många. Men som sagt, nätet är ju till för alla så därför tycker jag detta idag!
På tal om hunderiet då...det finns spännande kombinationer på G ute i landet, och jag är intresserad!
Det regnar om någon missat detta!
Susanna 18 år idag!
Hon kom i ett huj...hon forsade ur mig på fyra minuter och var/är söt som en docka. Lättvindig...sov ibland fjorton timmar i sträck, inte utan att jag kollade henne ofta (det var mycket prat om plötslig spädbarnsdöd på 90-talet..hu). Redan i magen var hon ett sovande barn. Barnmorskan var där och lyssnade extra flera gånger men det var aldrig någon fara. Harmonisk och positiv. Läraren på lågstadiet sa flera gånger: - Susanna hon gör då negativa saker till något positivt...tänk vilken egenskap!
Ikväll har hon litet partaj för sina goa tjejkompisar. Utgång senare då.
Lilla Pepsi var en kramgo vovva...Susanna har växt upp med dessa härliga varelser och nu har hon hand om min Biggles. Han sover hos henne och dom har så gott av varann.
Puss på dig idag min älskling! Älskar dig!
/Mamma
Födelsedag idag...den 25e i ordningen!
Tjugofem år sedan. En lång tid och ändå som om det vore igår. Efter många våndor så anlände dom...Elisabeth var först och Sofia kom efter ytterligare 34 minuter. Sex kilo tunga och 97 cm långa tillsammans. Jag var som ett utsketet russin, lättade 30 kg på 10 dagar och vägde blygsamma 59 kg när jag kom hem från BB. Det är många kilon sedan...haha, vet inte hur många eftersom jag numera aldrig väger mig då jag bara blir förbannad över resultatet.
Flickorna växte i rasande fart och idag är dom mycket längre än jag och det är väl bra... att vara lång menar jag.
Sofia till vänster, Elisabeth till höger om pappa. Gött att hålla handen.
Puss och kram till Er idag, våra fina och enastående flickor! Älskar Er!
Inatt blir det neremot -6..brrr
I träda...
Inom hunderiet ligger jag grymt lågt. Har inte gnistan just nu och det ligger mycket planer på is. Inga utställningar i sikte eftersom jag helt enkelt inte känner för detta nu. Jag har fem underbara hundar. Mina Lazycroftsyskon förgyller min tillvaro genom sina härliga upptåg och gangsterfasoner. Lilla Maja ska helst äta sin mat uppe i mitt ansikte. Hon har matkulorna i munnen samtidigt som hon ska pussas alldeles hejdlöst. Hennes bror, Biggles, Biggan, Bananen, är väl något lugnare. Han kan äta sin mat i golvläge, men vill ändå gärna krypa upp i knät på mig då jag oftast intar sittpågolvetläge när det ska grejas och gosas.
Mina andra gryn går härhemma och bara myser. Röran på byggarbetsplatsen tar dom med ro. Köket lär bli klart i vår men fy vilket "söppel"(dalsländska).
Jag fick ett mail för rätt längesedan. Det innehöll en del skräp (inget spam) och jag vill bara säga detta: Den som skrev detta, sänker mig inte. Det ska mycket till innan fröken Wikström hamnar under vattenytan. Det skrevs samtidigt att jag inget bör säga om detta mail för då minsann blir det surt. Så gott folk, det gäller att inte låta sig skitas ner.
Passa på att njuta av solen..ikväll ser jag på Criminal Minds, torsdagsnöjet!
Trädgårdsdax m.m.
Köket tar form på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag valde färger på väggarna, det var helt bestämt. När vi kom till affären blev det helt andra...som det kan vara när fruntimmer ska bestämma...det gör vi visst alltid! Färgerna är så fina. "Pilates" heter den ena. Den stöter i en lätt violett nyans och sedan den andra lite ljusare. Det ska bli så skönt med ett rymligt kök, speciellt för alla vovvar. Märkligt, när man grejar tänker man alltid i vovvar...hmm.
Jag är irriterad också. Har tänkt mycket på saker som hänt i hundvärlden. Saker som sagts men som ju inte har sagts. Detta är så konstigt...men sådan är väl den mänskliga varelsen... förtränger saker som sagts och så är det visst borta sedan.
Att sålla bort energidödare är en god sak. Jag har med tiden lärt mig. Vill inte att min dyrbara tid ska gå åt till strunt. Jag har klippt med en del människor...dom som tog min energi och hivade väck den. Jag har funnit nya, fräscha och väldigt goda kontakter. Flera är nygamla, t.ex. Lena... Du är en god nygamling ska Du veta. Flera härliga hunduppfödare har blivit goda vänner och Ni vet exakt vilka Ni är och Ni är guld värda.
Förra veckan kom det ett nytt "hundbarnbarn" till huset igen. Lille "Leo" hämtades hit från Tyskland och han är så sockersöt och go så jag nästan dånar. Grattis min Elisabeth till ytterligare en underbar liten charlie!
Ha en underbar tisdag alla!
Det mest förbjudna?
Jag brukar ju skriva om det som dom flesta andra inte skriver om. Vet inte om det inte vågas eller om det inte finns utrymme och ideér...jag skriver i alla fall från hjärtat, så är det bara.
Jag har tidigare skrivit om "pillertrillande hundtanter", som någon annan bloggare plumpt uttryckte sig för flera år sedan. Att inte skämmas för att man tar ett, två eller fler piller om dagen, det är en grej som gör att man kommit ganska långt på vägen. Ohhh, säger någon, jag skulle aldrig ta ett piller för att döva smärta, eller för att slippa ångesten. Aldrig ett piller, möjligen Alvedon, då helst i barndos för ungefär 15 kg.
När vi åkte till Ikea förra veckan och skulle beställa kök, då trodde jag i min dumma enfald att det skulla gå snabbt och "smärtfritt" undan. Haha, det tog 4,5 timmar att bara komma fram till den underbara tjejen som tar upp beställningen!! ALLA ska ha nya kök just nu. ALLA var som "flugor på en skit" och höll på hur länge som helst innan det då var våran tur. Vi hade bestämt innan vad vi skulle ha, och tur vad väl det. Efter cirka en timme var vi klara. Det var också en himmelens tur att jag ifrågasatte att det nu var rätt färg på bänkskivorna som beställdes. Nähädå, inte alls. Och helt plötsligt, bara sådär, så steg räkningen med en hel massa stålar! Stenskivor i antracit (svart med silverstänk), skulle det ju vara. Inte "perstorp" i något ljust. Vet inte vart det kom ifrån men inte var det stenskivor på våran beställning, puh!
Att jag skulle få ont i "skankerna" som mamma uttryckte sig förr, var jag helt på det klara med efter en lååång dag på Ikea. Rygg och höfter är inte i synk om jag så säger. Därför gör jag "Det mest förbjudna", tar en Tramadol Retard tillsammans med Alvedon och mår hyfsat tills smärtan lägger sig om förhoppningsvis någon vecka eller två.
"Det mest förbjudna" av Kerstin Thorwall, är en bok om något helt annat, men titeln passar dagens inlägg känns det som. Att våga tala om att man har ont, att inte alltid le när man inte är glad, att inte alltid göra som alla andra säger att man bör göra och att våga säga ifrån, att våga säga nej. Ojsan, nu låter jag ju som en "hjärnskrynklare", som fö är ett elakt namn på en "hjälpare".
Idag är det förresten ett alldeles strålande väder och mina älsklingar är återigen leriga om sina små söta tassar!
Ha en härlig onsdagskväll på Er!!
Testa eller ej??
Just nu lever jag i ett oorganiserat kaos. Köket är nästan utrivet så när som på några stackars skåp som ryker i veckan. Ikea har leverans av våra grejor i början av april så att vi hinner att lägga in nytt, fint och repfritt Allocgolv. Jag är kär i det, så är det bara! Tänk att hundklor ska kunna repa i det utan att det blir repor. Fiffigt eller hur?
En vägg är borttagen och för mig ser köket gigantiskt ut. Jag har alltid varit van vid ganska små ytor så detta blir härligt när det blir klart. Det där med ordning och reda i ett hem med mycket djur måste man nog fasen ta med en stor nypa salt. Att kunna släppa in sina djur utan att först göra världens sanering av tassar osv, känns överreklamerat. Det finns ju för fasen dammsugare och Cillit Bang eller?? När jag kommit fram till detta känns det oerhört befriande och avslappnande.
Hunderivärlden då...igen. Det finns ju många frågetecken vad gäller cavalierens hälsa. Att hjärtanen (heter det så?) , länge var och är i fokus är ju en självklarhet. Det kommer det alltid att var åtminstone för mig. Det tråkiga och ledsamma är ju att det finns så mycket annat att bry sin hjärna med. SM naturligtvis samt EF och CCS är nu mest på "tapeten". Det har ju börjat testas lite varstans runt om oss och visst är det bra, jättebra att få reda på om ens hundar är anlagsbärare eller ej. Vad jag tycker känns viktigt är att detta måste få vara vars och ens ensak, om man väljer att testa eller ej. Jag kommer att göra det, definitivt. Det känns på något sätt som en plikt att kunna stoppa dessa otäcka åkommor i min lilla uppfödning om jag kan. Att det sedan finns uppfödare som inte tänker göra det måste samtidigt respekteras. Att jag då personligen känner att jag senare måste välja testade och fria hanar är ju upp till mig själv, ingen annan behöver överhuvudtaget bry sig.
Jag vet ju nu att två av mina hundar har en förälder med anlag och därför vill jag testa senare. Jag tycker att detta är bra, riktigt bra och visst är det fantastiskt att själv kunna sätta stopp för dessa hemska åkommor på sina hundar. Kom gärna med reaktioner på detta, jag välkomnar diskussioner.
På tal om något helt annat. För någon vecka sedan träffade jag en "gammal" skolkamrat som jag inte sett på närmare 30 år tror jag. Via Facebook hände detta och gissa om det var en härlig upplevelse! Tack Lena för att du kom in i mitt liv igen! Vi måste mycket snart återuppta fikat!
Ha en härlig tisdagkväll alla!
Billiga vovvar!
Det har fallit så stora och fina snöflingor här idag. Borta är dom redan och vovvarna är skitiga igen, så synd. Att hoppas på nästa dag är väl inte lönt heller då väderrapporten lovade dimma och tråkigheter. Att klippa rent sina fyrbenta mellan trampdynorna har alltid tilltalat mig. Väldigt gärna för kort runt om också ( fy på mig). Har hört att hår växer ut igen! Det ska nog vara fixat och klart tills någon av dom vackra ska ställas ut i vår/sommar.
Apropå hundar och antal sådana då. Jag begriper mig inte på alla förståsigpåare som alltid har bekymmer med hur många hundar man hyser i sitt hem. Någon klok människa skrev i sin blogg att han/hon/dom, aldrig har mer än tolv (12) hundar i sitt hus. Har man av en händelse fler så är ju det något som folk fullständigt ska strunta i. Vet man med sig att allt sköts efter allra bästa förmåga och att djuren har det bra och kärleksfullt, då tycker jag att man kan ha många fler dessutom!
Cavaliererna trivs i flock, det är vi väl rörande överens om eller? Dom är också väldigt lätta att samla på sig av någon konstig anledning. Kan väl inte tro att det är pga att dom är så söta och trevliga, snarare att man vill ha sand och hundhår i massor i sitt hem. Är det fler än jag som emellanåt har alla sina hundar till salu? Nänä, kunde just tro det. Inte tänker jag så överhuvudtaget när det pissas lite varstans när det är löp, ingen stjäl mat och inga av dom går igång och tjuter när man går upp extra tidigt för att åka iväg på utställning. I falsett låter det när väskor och kläder bäres ut i bilen. DÅ...är dom billiga. Då kostar dom 50 öre styck! (Kom nu ihåg att femtioöringen inte finns längre).
Detta har jag förmodligen inte skrivit. Samma som att man aaaldrig sagt nåt'. Eller att någon annan aaaldrig sagt nåt'.
Idag är ingen till salu.
Ha en fin måndagskväll. Jag ska se på CSI New York!
Regn...
Så här ser dom ut, Apotekets FLEXIBEL, jättebra och enkla att använda.
Han kom ju förra veckan, prinsen, som vi alla väntat på. Halvbror till Stina och helbror med lilla Maja. Dålig fantasi hos mig?? Tode? Inte alls...att ta chansen är bara sunt och bra tycker jag. Nästa vovve kommer att bli något helt annorlunda avseende färg och linjer...eller inte...man kan aldrig veta.
Köksprojektet har hamnat i stiltje. Sambon blev nåt såpass dålig i lördags och fick uppsöka tandläkaren för svår värk. Igår såg han ut som en hamster fast bara på ena sidan, stackar'n.
Ikea står kvar även till helgen får man hoppas och då måste det hända nåt' . Vi är i skriande behov av nytt kök och nu SKA det bli av! "Lidingö" offwhite blir det och jag hoppas detta blir rätt, annars vet jag inte vad jag gör.
Nu ska mina flickor ut i regnet.
Arg!!
Det är synd när det pratas tråkigheter om våra djur och samtidigt finns det folk som "gottar" sig i detta. Jag säger inte att några specifika gör så, men det är ju alltid på det viset, att stridigheter skapar intresse särskilt om det inte handlar om sunda saker. Sunt förresten, det är väl upp till var och en att bedöma?
Idag har jag varit förbannad. Det kom en ny räkning för mammas boende igår. Måltidskostnaden har stigit med 500 spänn i månaden! Jag blev upprörd. Jag ringde till kommunen och försökte lite enfaldigt att... - Ni har skrivit fel summa denna gången! Maten kan omöjligt ha gått upp med 500 kronor!!
- Jodå, det togs ett beslut i kommunfullmäktige om detta för ett tag sedan, blev svaret.
Attans skit också. Jag som var så glad för att mamma skulle få lite mer än 400 kronor över efter att allt var betalt. Tji fick jag för det. Varför ska man INTE sparka på dom som redan ligger, borde det väl i herrans namn heta?? Kul, kul...vad får vi backa på nu då? Inte fan tänker jag avboka mammas fotvård var sjätte vecka. Hon ska få ha sin musikcirkel ifred också. Hon ska ha fler fina orkidee'r i sitt fönster, om jag så själv ska betala alla små nöjen hon har.
Jag säger bara fy fan, för välavlönade politiker. Dom sitter på sina feta arslen och tar beslut om våra gamla, fina anhöriga. Om hur dom ska leva enkelt, nästintill asketiskt sina sista år här på jorden. Jag ÄR sur nu!
Nu vill jag skriva om något roligt också...
Han kommer hem till oss på söndag...prinsen. Det ska bli jätteskojsigt! Vi ser alla framemot detta och han kommer att få ligga och sova i en bred och go säng...det ska prinsar göra!
Ta hand om Er och kör varsamt till Sollentuna!!
Sjukt mycket...
När jag valde hundras vid femton års ålder, visste jag inte att just den rasen jag skulle komma att välja kunde drabbas av blåsljud på lilla hjärtat. Egentligen hade jag en himla tur som faktiskt fick ha kvar min allra första cavalier till han var 1 månad från 11 år. Han fick sitt biljud när han var runt 10 år, inte tidigt alls.
* Han hade en inavelskoefficient på 5,1 %, egentligen alltså "lite" för hög enligt Cavaliersällskapets nuvarande rekommendationer.
*Nästa vovve hade 0,0 och han blev väldigt sjuk ganska tidigt.
*Nummer tre hade hemska 14,1 men detta kollade ju inte jag på den tiden, nu skulle jag bli förfasad. Han fick biljud vis 5,5 års ålder och fick några år senare en snabb hjärtsvikt och var riktigt dålig.
*Nummer fyra hade 3,9, hon hade friskt hjärta till efter 10 år och levde gott till dryga 12 år.
Nummer fem hade 0,0 och hon fick sitt biljud runt 5-årsåldern och levde visserligen på lånad tid men blev bara 9 år.
Jag lever nog i den dumma villfarelsen att det är hjärtat som känns viktigt när man som jag faktiskt sett eländet på nära håll. Jag negligerar inte varken ögon, knän, SM och allt annat som cavalieren kan drabbas av, men hur gör VI då med våran härliga ras?
Att dissa linjer, uppfödare och allt vad detta innebär blir ju bara fel. Jag vill tro att ALLA verkligen gör ALLT för att eliminera sjukdomar hos rasen, men det dyker ju faktiskt upp lite varstans i alla fall. Att det även kommer mycket annan skit går heller inte att komma ifrån. Cancer(inte speciellt för rasen), "Cavaliermärket"=Eosinofilt granulom, som kan orsaka ett fruktansvärt lidande för berörda hundar och det finns mycket mer, men nu känner jag att det får vara nog. OM vi håller på och diskuterar sjukdomarna tillräckligt länge , så vet jag inte om cavalieren har någon vidare framtid.
Uppfödarna kan bara göra så gott dom kan, mer går inte. Hur noga man än har varit, så händer det i alla fall. Att skylla på än det ena och än det andra hjälper ingen, allra minst våra älsklingar.
Vad gör man när det dyker upp ett tidigt biljud på en hund där ALLT bakåt är kollat och OK? Vad händer när en hund drabbas av SM när det så vitt man vet är friskt bakåt? Jo, det ska analyseras in i minsta detalj för att man ska finna någon orsak till eländet. Det benas upp och plockas isär i hopp om att finna något som har orsakat detta.
Självklart ska det inte avlas på individer där det finns "skräp" bakom, men var sätter vi gränsen någonstans då? Och vad räknas som "skräp" då, är det sånt' vi själva väljer bort, eller ska det finnas regler för detta också?
Nu blev det mycket...ha en fin tisdagkväll.
Att välja yrke...
Mina två äldsta döttrar skulle då ha finfina utbildningar. En av mina tvillingflickor skulle absolut bli veterinär, den andra vet jag inte så noga, men det skulle handla om djur, det är ett som är säkert. Och inte fasen skulle det vara som dom sa förr "simpelt". Vad gör man då när gymnasiet är slut och det behövs pengar? Jo, följande...Man mailar kommunens socialtjänst och skriver att man tar "vad som helst", gärna kvällar och helger och gärna mycket jobb.
Det blev som såhär...ena dottern hamnade som köksbiträde på ett boende för vuxna autister. Tre veckor skulle det hålla på...hon jobbar kvar än, fast efter ytterligare ett tag hamnade hon bland dom boende. Hur gick detta till då? Jo...är man beredd att arbeta obekväma tider, att sköta om människor, att värna om dom svaga i samhället, då...har man definitivt hamnat rätt! Att sköta om, att finnas där när det är jobbigt...det måste kännas som om det blev rätt eller?
Tvillingsystern gjorde likadant, anmälde sitt intresse till kommunen. Hamnade på ett äldreboende, har många gånger jobbat häcken av sig för att hon behövs, hon jobbar med människor i palliativ vård (i livets slutskede), ett förbannat tufft jobb skulle jag vilja påstå. Att finnas där för människor, det är väl något av det mest viktiga som finns? Jag är som mamma väldigt stolt över mina fina barn som lägger så mycket tid på just andra människor. Själv hade jag aldrig i livet orkat med detta.
Jag vill också skänka ett stort tack till lilla mammas äldreboende Västanvinden. Personalen läser inte detta, men det spelar ingen roll i den stora konkursen. Jag vet vilket "hästjobb" personalen gör varje dag. Att ta hand om andra människor torde vara det viktigaste av allt! TACK alla Ni!
Och till mina fina barn...tack för att Ni valt att arbeta med det Ni gör!
Ha en underbar söndag och ta hand om Er!
Ont...skäms!
Detta att jag inte tar mig upp i svinottan har sin förklaring. Att prata krämpor i sin blogg eller överhuvudtaget är ju som ett "svart skynke" för många. Jag skäms inte för att jag har "mjukdelsreumatism" eller som det heter nuförtiden "Fibromyalgi". Varför ska detta vara så skämmigt för många? Jag har ont, förbannat ont ibland och det står jag för. Är man dessutom över femtio, så är det väl legalt att ha lite "skit i bagaget". Fjärran är den kropp som en gång dansade nätterna igenom och dessutom kunde böjas till dom mest underliga figurer. Jag har väl varit överrörlig som ortopederna kallar det och en av mina döttrar är likadan, fast på ett annat sätt. Låter skumt, men så är det. Att vara "en pillertrillande hundkärring" känns definitivt riktigt bra. Jag kan fortfarande leka med mina vovvar i golvnivå. Jag kramar och pussar dom alldeles fördärvade och vi har jättekul. Att jag dessutom inte ligger Försäkringskassan till last känns fantastiskt. Men OM folk ska arbeta till 75, så vete fan om jag vill vara med. Min mamma, egenföretagare i många år jobbade till 78 års ålder. Min pappa höll på till 84! Inte illa pinkat vill jag påstå!! Sedan blev mamma dement och pappa var tvungen att ta hand om henne. Det känns att dom gjort ett fantastiskt livsverk!
Detta om detta. Nästa veckoslut kommer "prinsen" hit. Han är go, mjuk och härlig! Jag är jätteglad att jag fått chansen att förvalta detta förtroende som uppfödaren ger mig. Får jag senare min svarta "drömprins" så känns det ganska så komplett. Folk, grannar osv stirrar på oss härhemma...ÄR NI INTE KLOKA?? Nädå, det är vi inte, och det tänker vi inte bli heller!
Snart så kommer snödropparna upp i min rabatt.
Ha en underbar helg alla!
