Jag har alltid varit en s.k. nattuggla d.v.s. en sådan person som inte går och lägger sig i tid på kvällen. Tror att detta grundlades ordentligt när jag gick i skolan och nästan alltid hade en klump i magen för vad som skulle ske nästa dag. Söndagar var allra värst, då var ju helgen över och allvaret i antågande igen. Fy, vad jag sov dåligt både då och har så gjort under hela uppväxten.
Mamma har berättat att jag inte sov en hel natt mina första sju år! Ibland stod hon och stirrade på mig när jag låg vaken i sängen och tänkte...- Nä, hon är nog inte riktigt klok...hon sover ju aldrig en hel natt.
Många gånger har jag fått höra att jag ska gå och lägga mig i lagom tid på kvällen, men det hjälper ju inte. Jag vaknar flera gånger på natten och det är totalt värdelöst.
Största sömnrubbningen kom när jag fick mina två första barn. Två nästan samtidigt, 34 minuter emellan dom var det och sedan var den totala cirkusen igång. Jag höll på att gå under av sömnbrist, blev halvt vansinnig och som tur var kunde mamma hjälpa till så ofta hon kunde och orkade. Det ska också tilläggas att sambon fanns där och slet även han som ett djur för att försöka få bebisarna att sova åtminstone 2 timmar i sträck!

Jag älskar att sova, jag sover som en stock på mina egna villkor och så måste det få vara. Jag kan inte använda mig av någon satans "normalnorm" för sömn. Igår kväll höll jag på att somna innan hundens sista kissetur. Sedan stupade jag i säng tidigt...23.30!. Vaknade redan 01.30 och trodde att det var morgon!  Men hallå...så här fungerar jag...inte kul alls.
Människor är såå himla duktiga på att tala om för andra att det går visst att sova, att sova kvalitativt...jag skiter väl i det, jag sover när det passar mig om jag ens sover då...
Det mest fysiskt obehagliga är att gå ur sängen på morgonen...jag kvider för detta vareviga dag...

Det är någon liten plusgrad idag...takdropp och lite sånt'...