Hundarna först...

Stor torka på bloggfronten just nu...jobbar häcken av mig på "salongen", då folk har fått rycket när det gäller håret. Kul, kul, javisst, men med en hand som fortfarande inte är helt bra och en rygg som är total katastrof, så är detta inte det ultimata. Skulle behöva "semester" några dagar så att jag får andas lite.
Igår ringde telefonen i ett, både jobbtelefonen och mobilen. Att jag sedan vidarekopplar jobbtelefonen till min "lilla svarta" är ju mitt eget val, men vill gärna vara nåbar då jag har stor möjlighet till flex på detta vis. 

Frosten hade lagt sig som ett tunt lager på gator och trottoarer i natt så det var till att sätta fötterna rätt under promenaden med Stinis. Gött för vovvarna med kyla...dom blir så pigga och lyckliga av det...jag med.

I helgen blir det till att börja med takpanelen på stora vinden. Det kommer att bli såå fint och så mycket mer plats för oss och alla vovvar. Tänk att det känns som om dom alltid kommer i första hand. Ska det vara så? Är dom viktigast? Är jag korkad (ja, det har ju konstaterats redan) som känner så här, eller är vi fler som sätter hundarna i centrum? Visst, dom kan ju inte tala  tyvärr...men att läsa av sin hund som en öppen bok är en sak som alla förhoppningsvis lär sig med åren...dom läser ju av oss, kanske beroende på deras stora intelligens.
Dom älskar oss ju så totalt...känns som det är mitt jobb att se till att djuren har det allra bäst! Hur kan någon vara elak mot dessa varelser? Ofattbart, då deras kärlek är så villkorslös...

Vi hörs...