Finns inte...
Men alla har vi väl dylika tankar, att man kan göra något vettigare av sin tillvaro och framför allt sin dyrbara fritid. Här reser man på utställningar och lägger ner X antal kronor på detta, resor, boende och allt som tillhör. Vill så gärna att det ska gå bra i ringarna, ens hund är ju det bästa som finns och dessutom vackrast eller hur?
När jag köpte min första hund för 100 år sedan fanns aldrig tanken på att han skulle vara si eller så vacker. Kompisen som jag umgicks mest med då hade en annan ras och min mamma var dessutom livrädd för hundar. Ekvationen gick liksom inte ihop alls. Hur som helst så hamnade Wille hos oss och på den vägen var det.
Tanken på utställning väcktes försiktigt av min "gamla" uppfödare Annicka som hade kennel Bonnyville. Jag köpte min andra cavalier av henne och han ställdes en del. Det gick hyfsat men jag begrep ganska dåligt då vad det innebar med utställning. Sista gången Micki ställdes var i Vänersborg, Restad Gård, på 80-talet. Sigurd Nyby var domare och min hund gillade inte honom. På en nanosekund hoppade han ner från bordet och fick en sur tvåa...den allra första och jag la utställningarna på hyllan. Jag tänkte att det var inte värt detta...hunden fick någon sorts panik och jag ansåg då att det fick vara nog.
Långt senare står jag här med tre tikar som är mina absoluta älsklingar. Vackrast i världen för mig...det är huvudsaken och är det domare som tycker som jag är det bara ett stort plus.
Hundfolk i allmänhet, även jag själv, vill väl ha den ultimata hunden, hunden som tar rubbet på utställning, lämnar perfekta avkommor och som är jättetrevlig och social dessutom.
Det ironiska i det hela är ju att denna hund inte finns, kommer aldrig att finnas och tur är väl det.
Detta känns lite som att hunden ska var en "arier", allt ska stämma, idealhunden som inte har några fel och defekter.
I hundvärlden väljer man med omsorg. I alla fall om man strävar efter en bra uppfödning med vackra och sunda hundar. Detta skrämmer mig lite eftersom jag är likadan själv.
Den perfekta valpkullen då...den finns ju inte heller. Man väljer bort, sorterar, vill ha det bästa, det absolut finaste som finns.
Tur att det är djur jag skriver om...människor kan man sortera bort innan dom föds. Tur att det inte fungerar så när dom är födda. Jag tänker väl lite fult här...kan inte hjälpa att jag funderar, vill ha ur mig och måste skriva om detta.
Får man bli besviken och arg om ens hund skulle visa sig inte hålla måttet? Kan man tänka så? Den stackars hunden fattar nada, matte och husse ville att den skulle bli något stort men det blev ett misslyckande. Hemska tanke! Jag tänker inte så...jag älskar hundarna jag har, för det dom är och för det dom ger mig. Visst blir jag jätteglad om det lyckas i ringarna, men hundarna är till syvende och sist mina allra bästa vänner och jag vill ha dom precis som dom är. Kan aldrig tänka tanken att ha dom annorlunda eller "bättre" för dom är dom allra bästa för just mig!
Hoppas på en solig helg!
skriven
Visst är det så!! Man är dessutom medveten om deras brister och man blir oerhört sårad om någon annan påtalar dessa brister!
Kram