Jag är en känslomänniska av stora mått. Jag gråter när jag ser något ängsligt på TV, när det händer bra och mindre bra saker i familjen och med hundarna. Det går liksom inte att stävja på något sätt. Jag har provat att andas ordentligt men nej...icke att jag kan klara detta. Tror i och för sig att detta är ganska nyttigt...att visa känslor, men ibland vill jag hålla det för mig själv och det är nästintill omöjligt. Jag kan göra likadant om jag t.ex. är på hundutställning och det går alldeles lysande för någon som jag känner lite extra för. Är då den personen med sin hund likadan som jag, då är det fullständigt omöjligt att uppföra sig.
Jag har blivit extra känslosam på ett antal utställningar där det gått bra för min äldsta tik. Hon har placerat sig i bästa tikklassen några gånger. Domaren tyckte om min hund såpass mycket att hon fick bra placeringar. Det är stort för en "amatör"...jag som är "ingenting"...jag som har mina hundar som om dom vore småbarn. Omhändertagandet är väl mest utbrett hos den kvinnliga delen av befolkningen. Det är vi som bär barnet inom oss i förhoppningsvis nio månader. Vi har förmodligen starkast band till barnet i alla fall det första året eller??
Hundarna då...är det så att det blir ett slags surrogat till barnen när desamma vuxit upp? Jag saknar absolut inte jättetidiga morgnar när jag stod upp tidigt i ottan för att se till att barnen kom iväg till skolan i tid. Att allt fungerade, att gympapåsen var packad och klar och att skorna var ordentligt snörda.
Hundarna blir aldrig vuxna. Dom behöver mig alltid. Missförstå mig inte...barnen förblir ens små alltid, men dom fixar det mesta själva. Att man som förälder sedan finns där i ur och skur är bara en självklarhet. Att lyssna på hjärtebekymmer, vilket nagellack som jag tror blir fint och vilken färg på klänningen som passar bäst. Allt kan jag inte svara på men jag försöker.

Sammantaget är det så här att mina och barnens hundar är hundar i första hand. För mig ska jag väl tillägga. I andra hand är dom något annat. Dom är det bästa och allra finaste som finns. Oavsett om dom lyckas i ringarna eller om dom skulle visa sig ha ett blåsljud på lilla hjärtat, eller inte vara allra vackrast i världen. Mina hundar lär aldrig bli champions....det är inte det jag eftersträvar. Det hade varit jättekul och underbart, men nej...det är nog inte min grej. När man haft hundar som varit väldigt sjuka så omvärderar man. Det känns inte viktigt att vara bäst eller att placera sig jättebra. Många tycker säkert att jag är en fars...tyck det då...jag står för varje ord. Andra gör precis som dom vill, jag respekterar och gläds med andra och jag är väldigt glad att inneha den egenskapen.

Projekt nytt kök är igång på allvar. Golvet ja...det ska specialanpassas för många hundtassar och dess klor. Vad vore våra liv utan dessa hjärtegull? Ingenting...

Stina, Vilda, Erik och Kevin...hjärtegullen!