Ödmjukhet...

Ibland sker det saker i livet som man inte styr över. Man blir ödmjuk åt det faktum att det mesta är väldigt skört. Vi lever i en värld av stress, måsten och mycket mer. Att stanna upp emellanåt är ett måste, tiden rusar och man är ju inte så ung längre. Att ta tillvara tiden på ett bra sätt är inte alltid något självklart, det är ständigt jäkt och det ska hända saker hela tiden.

Hösten har kommit på allvar, det är lite kallare och så regnar det som vanligt lite då och då. Jag trotsar kylan och går fortfarande i flipflops medan många redan har beväpnat sina fötter med varma stövlar. Kan liksom inte tänka tanken att stänga in mina fossingar redan, det var ju nyss vår och jag njuter fullt ut av denna nu kallare årstid.

Gojan härhemma "håller låda" mest hela dagarna. Grå jakos blir runt femtio år och jag undrar ju hur språkrepertoaren är om några år, då han redan nu säger många ord och läten och han är bara två år. Ibland vet vi inte om det är hundarna eller gojan som skäller. Han härmar alla hundarna individuellt och två hundar låter ju aldrig likadant. Snitsen med nya tyskens namn lärde han sig efter knappt en vecka. Han ropar på honom och den lille lyssnar och undrar. Det är fantastiskt med en goja. Jag trodde aldrig att det skulle vara så kul att ha en. Och dessutom är han "mammas pojke".

Mulet idag...bättre i morrn'??

Kommentera här: