Spike...
Så här är det alltså...här hemma pratas det mycket hund. Den övriga ickeintresserade delen av familjen tycker att man är lagom "pestig" och skitjobbig. Det pratas vid middagen, i bilen, i köpcentrat och på många fler ställen. Ibland måste man stålsätta sig och helt enkelt hålla käften.
Så här är det...tills det händer något. Spike blev väldigt dålig för drygt två veckor sedan (tiden bara rusar). Han hade ont i magen och mådde jättedåligt. Vi blev oroliga såklart och när veterinären här i Uddevalla undersökt och tagit prover, skickades hunden vidare till Göteborg.
Ultraljud visade att det var något i magen som inte hörde dit. Oddsen var usla, värdena dåliga och vi bad nog högre makter om hjälp denna gång.
Vovven blev opererad i tre timmar. "Saken" i tarmen togs bort och sedan var det bara en enda lång väntan. Tårar, förhoppning, grusad förhoppning osv.
Detta var en väldigt arbetsam process för hela familjen och i synnerhet för Elisabeth som varit en hårsmån från att mista sin älskade hund.
Efter en vecka som känts som en oändlig tid fick då prinsen komma hem igen. Ett kilo lättare men han fanns åter hos oss. En sådan lycka att få hålla honom, att känna hans lena päls och att bara få ha honom hos oss igen.
Avel, utställning...är jag lite elak om jag säger att det där känns långt borta för tillfället. Missförstå mig rätt, sa någon en gång. Allt har sin tid. Ibland prövas människan, den prövas ganska hårt. Det gick vägen denna gången. Och jag känner så här...vad spelar det egentligen för roll hur det går i ringarna, vilka framgångar man har...det som känns viktigt för mig, är att våra hundar får vara friska och krya. Det känns ända in i själen att detta är det som är det allra mest värdefulla.
Ville bara få ur mig...
skriven
Visst är det ju så. När Idefix skadade sitt knä i våras och försäkringsbolaget först inte ville ersätta kostnaderna, tänkte jag att jag får ta ett lån i allra värsta fall för killen måste bli frisk. Och jag njuter när jag ser honom i full fart idag, även om det finns stunder när han med sin envishet och sin förmåga att alltid vara i farten och med där det händer kan driva mig till det milda vansinnet. Men så skönt det är att han finns där ett tag till! Så KRAM till dig och Spike!