KajsaStinas - Att vinna eller inte...

Att vinna eller inte...

22 oktober 2011, 12:15

Utställningssäsongen var över redan för ett tag sedan, åtminstone för min och flickornas del. Detta känns gott, avslappnande fast det ändå är så väldigt roligt, upplyftande och härligt att träffa alla rara människor och deras fina hundar. Det gick väldigt bra för min äldsta tik första delen av året. Stina är en kul och framåt liten stjärna i ringen. Hon sätter sig gärna "fint" och vill ha en godis så fort det ska stås still. Hon "snurrar" och visar att hon kan detta också. En del domare ser hennes charm, andra tycker nog att hon saknar hyfs. Jag struntar i detta. Hon har så kul, visar detta och så måste hon få vara. En lycklig stjärna helt enkelt.
Att "hunden gör bra ifrån sig" i ringarna innebär inte att man har en komplett sådan. Jag är kanske elak nu, man detta står jag för. Jag minns med stor glädje min gamla Kajsa, som blev drygt tolv år gammal. Hon kastrerades vid fem och ett halvt eftersom hon hade väldigt jobbiga och täta löp. Livmodern visade sig vara hård och "rugglig". Den ska vara mjuk och slät.
Kajsa var komplett och hon var ALDRIG utställd, visste vad hon ville och så mycket mer. Det var stor synd och skam att det inte blev en avelstik av henne. Hon hade friskt hjärta efter tio år och veterinären jublade varje gång hon lyssnade på henne. Min fina Kajsa...min härliga flicka!
Det är jättekul när ens hund får en fin placering på utställning. Jag blir så lycklig att tårarna kommer. Jag skäms nästan, borde inte göra det, men detta känns innerst inne lite banalt. Ens hund är ju en precis lika fin och underbar vän utan att den behöver vinna fina priser. Detta är kluvet fast det inte borde...absolut!

Att kunna värdera sin hund högst fast den inte vinner eller ens är i närheten av en placering är stort för mig. Att få hålla om och känna värmen av sin älskling när den fått ett blått, gult eller grönt kort är viktigt. Hunden är densamma hur den än lyckas. Lyckas förresten...hur mäter man detta? Den lyckas ju göra mig och flera andra lyckliga och nöjda genom att bara finnas.

I vinter hoppas jag på Stinabebisar. Det verkar vara dags denna gång och jag ser fram mot detta. Kanske blir någon av hennes valpar så småningom utställningsstjärna...fast det spelar ju mindre roll. Huvudsaken är att dom skänker glädje och och får vara friska.

Kommentera här: