Jag vill...
Sambon frågade min häromveckan varför jag inte börjat tidigare med hunderiet. Vadå tidigare?? Jag har haft hund i en himla massa år, men inte hållt på med avel, det var nog så han menade. Då frågade jag honom hur han tänkte. Att ha fyra "ungar" kräver en del. Jag valde att vara hemma med barnen och kommer aldrig någonsin att ångra det beslutet. Min mamma jobbade när jag var liten, var egen företagare för såpass längesedan och vad hon slet. Ibland arbetade hon från 07.00 på morgonen och stupade i säng efter jobbslut runt 22.00. Aldrig ville jag att mina barn skulle ha en mamma som missade stora delar av småbarnstiden. Jag ville finnas därhemma för dom och så fick det bli.
Nu är det dags för epok nummer två i mitt liv, nämligen "hundepoken". Om jag nu händelsevis har cirka 30 år kvar, så vill jag i alla fall hålla på med hundar tills jag blir surrig i huvet', alltså ungefär i 20 år till. Hemska tanke, det gäller att hålla hjärnan klar! Hoppas att jag med hjälp av detta intresse ska lyckas med denna svåra bedrift. Att ha haft en mormor med svår demens och nu en mamma som är nästan lika rörig så är det inte helt enkelt. Att demens ärvs är ju konstaterat, men OM jag har ärvt min pappas underbart klara hjärna så har jag ju 50 % chans att bli som honom. Jag hoppas på detta och ska försöka att inte ta ut oron i förskott.
Jag skrev i mitt förra inlägg om att ta chansen...jag blir bara mer och mer övertygad om att detta är rätt! Och så får jag såklart skaffa en större säng!
Äldsta "barnbarnet" Bambino...en av älsklingarna!
skriven
Nää va söt!
Ser ut som min systers hund Frasse! :)