När jag valde hundras vid femton års ålder, visste jag inte att just den rasen jag skulle komma att välja kunde drabbas av blåsljud på lilla hjärtat. Egentligen hade jag en himla tur som faktiskt fick ha kvar min allra första cavalier till han var 1 månad från 11 år. Han fick sitt biljud när han var runt 10 år, inte tidigt alls.
* Han hade en inavelskoefficient på 5,1 %, egentligen alltså "lite" för hög enligt Cavaliersällskapets nuvarande rekommendationer. 
*Nästa vovve hade 0,0 och han blev väldigt sjuk ganska tidigt.
*Nummer tre hade hemska 14,1 men detta kollade ju inte jag på den tiden, nu skulle jag bli förfasad. Han fick biljud vis 5,5 års ålder och fick några år senare en snabb hjärtsvikt och var riktigt dålig.
*Nummer fyra hade 3,9, hon hade friskt hjärta till efter 10 år och levde gott till dryga 12 år.
Nummer fem hade 0,0 och hon fick sitt biljud runt 5-årsåldern och levde visserligen på lånad tid men blev bara 9 år.
Jag lever nog i den dumma villfarelsen att det är hjärtat som känns viktigt när man som jag faktiskt sett eländet på nära håll. Jag negligerar inte varken ögon, knän, SM och allt annat som cavalieren kan drabbas av, men hur gör VI då med våran härliga ras?
Att dissa linjer, uppfödare och allt vad detta innebär blir ju bara fel. Jag vill tro att ALLA verkligen gör ALLT för att eliminera sjukdomar hos rasen, men det dyker ju faktiskt upp lite varstans i alla fall. Att det även kommer mycket annan skit går heller inte att komma ifrån. Cancer(inte speciellt för rasen), "Cavaliermärket"=Eosinofilt granulom, som kan orsaka ett fruktansvärt lidande för berörda hundar och det finns mycket mer, men nu känner jag att det får vara nog. OM vi håller på och diskuterar sjukdomarna tillräckligt länge , så vet jag inte om cavalieren har någon vidare framtid.
Uppfödarna kan bara göra så gott dom kan, mer går inte. Hur noga man än har varit, så händer det i alla fall. Att skylla på än det ena och än det andra hjälper ingen, allra minst våra älsklingar.

Vad gör man när det dyker upp ett tidigt biljud på en hund där ALLT bakåt är kollat och OK? Vad händer när en hund drabbas av SM när det så vitt man vet är friskt bakåt? Jo, det ska analyseras in i minsta detalj för att man ska finna någon orsak till eländet. Det benas upp och plockas isär i hopp om att finna något som har orsakat detta.
Självklart ska det inte avlas på individer där det finns "skräp" bakom, men var sätter vi gränsen någonstans då? Och vad räknas som "skräp" då, är det sånt' vi själva väljer bort, eller ska det finnas regler för detta också?

Nu blev det mycket...ha en fin tisdagkväll.