Jag är trött...riktigt skittrött...och det måste jag väl ändå ha rätt att vara eller??
Förra veckan hämtade jag en ny valp hos Ewa på Lazycroft's. Glad som en lärka kom jag hem med denna lilla pralin som är ett socker utav dess nåd.
Den lilla skötte sig alldeles exemplariskt och det gick några dagar och nätter. Det var väl då jag märkte att det inte stod rätt till med fröken Stina som brukar hoppa upp i min säng på efternatten.
Hon gjorde inte det på två nätter och jag tänkte att hon kanske var lite sur på "lillasystern". När hon på söndagen bara ville sova tempade jag henne...den var hög som bara den och jag ringde Blå Stjärnan och på den vägen var det.

Ultraljud visade livmoderinflammation...Stina var riktigt dålig och hon opererades. Hon var väldigt lågtempad morgonen efter och fick därför stanna kvar på IVA och pysslas om extra.
Igår torsdag hämtade vi henne och idag fungerar hon riktigt hyggligt igen. Äter och skiter som sig bör men hon är fortfarande väldigt trött.

Min fina och underbara tik får aldrig mer några små barn...jag tar detta...Stina blir frisk om ett tag och det är absolut det enda som känns viktigt. Det är ju HENNE jag älskar, inte hennes förmåga att få valpar. Visst känns det lite surt, men vad spelar det för roll egentligen? Hon är pensionär vid 4,5 års ålder...inte många som lyckas med den bedriften!

Är allt förutbestämt? Haha, om och i såna' fall...då var det ju så här det skulle vara. Nu får hon flyta runt här som den drottning hon blev förra veckan när den nya prinsessan kom in i huset. Min fina flicka...det är hon värd.

För mig är det lätt att säga: Sörj inte Din hunds oförmåga att alstra barn...Gläd Dig åt den för det Han/Hon är istället, oavsett hur mycket du hoppades...älska halvt ihjäl den för det är den värd!

Ut i ringarna ska hon så småningom igen...om hon fortfarande tycker att det är lika kul som innan!!

Sköt om Er och Era nära!!