Att få en diagnos.
Regn och blåst , den varan är det gott om denna sommar. Att inbilla sig att hamna i nån förbannad solstol är ren och skär utopi...inte nyttigt för den delen men i ett gött väder runt +20 så är det vilsamt.
Jag lever ett gott liv med familj och djur omkring mig. Goda vänner finns det också, både i min "vanliga" värld och inom hunderiet. Snälla, goa och omtänksamma sötnosar som jag gärna pratar med ofta om tiden räcker till.
Jag har alltid levt nära mina barn. En ynnest som inte alla kan ha p g a olika skäl...jobb osv.
Redan när våran son var riktigt liten, förstod jag att allt inte stod rätt till med honom. Man vill inte se problemen egentligen, man vill att ens barn ska vara "som alla andra".
B v c gjorde sin sedvanliga "prövning" vid fyraårskontrollen, och allt stämde faktiskt inte alls. Gossen lyssnade inte, hade ett obefintligt tal och for runt som jagvetintevad.
Barnsjuksköterskan var av den mycket vänliga sorten, talade med oss och föreslog närmare utredning. Ujuj, detta verkade ju himla jobbigt!!
Hursomhelst, efter flera besök hos "förståsigpåare", så fanns diagnosen där...som ett litet fint paket på posten. Diagnos ja, många skulle nog behöva utredas. Mörkertalet är enormt och skolungar över hela världen far illa. Särskolan ska på sikt bort. Barnen ska integreras i "vanliga" skolan. Särskolan ska inte längre ta hand om dom som behöver stöd och hjälp med sina funktionshinder. En sådan tur att sonen har gått ur skolan och har ett gött jobb att gå till. Vägen dit har varit mycket knölig stundtals, jag har slitit mitt hår, gråtit och tyckt synd om både sonen och mig själv.
Jag borde kunnat räkna ut tidigt att det fanns "diagnoser" i släkten. Tourettes bl.a. en och annan ospecificerad diagnos på gamla släktingar. Inget märkvärdigt alls om man använder sin lilla hjärna och tänker till.
Att ungar idag kallar varandra för olika bokstavskombinationer är inte kul. Att sätta egna diagnoser på folk som bär sig konstigt åt är väldigt vanligt idag. En diagnos är definitivt en "biljett" till något bra, till hjälp att öppna möjligheternas dörrar, men långt ifrån alla som man skulle vilja sätta diagnos på har "något fel" . Vem avgör vad som är rätt eller fel då? Gränsen mellan att vara "normal" eller "icke normal" är hårfin. Att bära sig annorlunda åt är inget onormalt, snarare ibland en tillgång.
Det sägs att i snitt två barn i varje grundskoleklass har en bokstavskombination... ADHD, ADD, Asperger, Tourettes...listan är rätt lång och jag kan inte alla kombinationer i huvet.
Sedan har vi alla andra psykiska sjukdomar som grasserar ute i samhället. Fick hjälpa en släkting för en del år sedan. Det var gräsligt innan vi kom till resultat. Bipolär med svår ADHD löd diagnosen. Medicinerna är tunga, fulla av biverkningar. Dessa människor är ofta helt underbara individer och lider i tysthet. En väninna utreds nu för sina problem, även hon ev. bipolär.
Att få ett namn på sina bekymmer kan säkert kännas tillfredställande och samtidigt är det naturligtvis en stor sorg för dom som drabbats.
Ha en finfin fortsättning på veckan!!