Hur gör jag nu då?
Funderingar har väl alla? Att tänka är bra, inte för mycket sa någon en gång, men nu har jag gjort det länge. Att inte veta vad man vill inom sitt stora intresse hunderiet är inte kul alls. Jag har kommit ifrån detta något så pass, att intresset för bl a utställning har svalnat (försvunnit). Jag vill inte längre, vill inte kånka runt mig själv och mina hundar lååånga vägar, trång bil, varmt kanske osv. Jag beundrar dem som gör det, dem som kämpar, sliter sina hår, fiffar sina hundar och lägger ner en massa tid på detta.
Jag har en tik som tjuter bara hon blir badad för att hon tror att det är utställning på G. Hon är en stjärna i ringen...sitter gärna fint, snurrar osv bara för att godbiten finns i handlerns ficka :-) Domaren för dagen brukar le åt henne.
Alltså...jag har mina fyrbenta, jag älskar att greja med dem och ha dem nära mig. Jag har två som helst sover på min kudde eller den bredvid.
Jag väntar nu på en alldeles särskild kommande prinsessa. Hon är mycket efterlängtad, kan knappt bärga mig fast hon inte är född om ens på gång ;-) När man väntar, så känns det lite kul igen trots allt. Det är ju faktiskt till syvende och sist kärleken till hundarna som är det allra viktigaste, inte hur det går i ringarna eller aveln. Hunden / hundarna duger precis som dem är vilket det handlar om utseende eller meriter.
Ingen har väl undgått att lägga märke till alla mina foton av mina älskade träd och blommor? Intresset för fotografering har funnits alltsedan barnsben. Jag började med en Kodak Instamatickamera, fortsatte med en Minolta systemkamera när jag var sjutton och så har det fortsatt. Min familj ratar mig när jag har kameran i min hand. Jag försvinner in i min egen lilla värld och har inget till övers för omvärlden just då. Sådan är jag, take it or leave it ;-)
Min yngsta dotter lät tatuera in denna bild av min första älskade kamera på sin ena axel. Det känns bra, jag gillar ju det lite ovanliga.
Ha det fint i regnet alla :-)